Klimatpolitiken lägger dessa krav och kostnader på industrin, utan att ställa motsvarande krav på att stimulera efterfrågan.
Karin Comstedt Webb, vd på Heidelberg Materials
Om mindre än 20 år ska Sverige nå nettonollutsläpp. Bygg- och anläggningsbranschen står bakom målet i sin färdplan, men utmaningen är stor. Sektorn står för ungefär en femtedel av Sveriges koldioxidutsläpp, och en stor del kommer från material. För cementindustrin blir frågan särskilt konkret – de utsläpp som idag uppstår vid tillverkningen måste i princip försvinna helt.
Lösningen finns för byggbranschen
Utsläppen från cementindustrin är speciella, eftersom de kommer från själva processen. Därmed kan de i sin helhet inte tas bort helt med andra tekniker, material eller bränslen. Lösningen för cementindustrin har kommit att stavas CCS, Carbon Capture Storage, det vill säga koldioxidinfångning och lagring. Koldioxiden fångas in och lagras permanent. Tekniken är beprövad och produkterna finns redan i Sverige. En första fabrik i Europa har byggts i Norge och fångar in cirka 400 000 ton koldioxid per år. Denna CCS-cement finns redan tillgänglig på den svenska marknaden, bland annat har den i år använts för gjutning i Hagastaden i Stockholm.
Samtidigt som bygg- och anläggningsbranschen behöver ställa om används inte CCS-cement eller andra fossilsnåla produkter i tillräckligt stor utsträckning. Det är en utmaning för Heidelberg Materials som vill bygga en sådan anläggning i Slite på Gotland, vid Sveriges största cementfabrik. Det är ett projekt i mångmiljardklassen och idag saknas den marknad som krävs för att investeringen ska löna sig, samtidigt är aviserade klimatkrav i upphandlingar långt från tillräckligt ambitiösa.
– Det finns ännu inte tillräckligt starka incitament som gör att våra kunder efterfrågar cement eller betong där koldioxiden infångats. Efterfrågan är i sin linda, men den är inte tillräckligt omfattande för att bära en investering av den här storleken, säger Karin Comstedt Webb, vd på Heidelberg Materials.
Press på konkurrenskraften
Samtidigt har politiken utformat ett huvudsakligt styrmedel, i form av EU:s utsläppshandel som innebär att all industri framöver betalar för att släppa ut koldioxid – men priset är osäkert och systemet har över tid förändrats väsentligt. För industrin betyder det att kostnaden för utsläpp på sikt kan bli mycket hög eller låg. Men exakt vad den blir är osäkert. Detta kostnadspåslag gäller enbart tillverkare inom EU och träffar därför inte tillverkning utanför EU. Varor som tillverkas utanför EU men importeras till EU ska belastas med en koldioxidkostnad men hur detta kommer att fungera i verkligheten är osäkert.
– Klimatpolitiken lägger dessa krav och kostnader på industrin, utan att ställa motsvarande krav på att stimulera efterfrågan. Det innebär att styrningen går i otakt med en politik som genererar stora kostnader men inga intäkter. Därför vill industrin se stöd för att överbrygga osäkerhet och marknadsmisslyckande, säger Karin Comstedt Webb.
Stödet kan finansieras genom de intäkter staten får från de utsläppsrätter industrin kommer att betala för, menar hon. För i grunden är en satsning på CCS ur samhällets perspektiv en kostnadseffektiv satsning där investerade medel leder till en mycket stor klimatnytta.
– Idag är det svårt att räkna hem den här typen av satsningar eftersom osäkerheterna är stora och efterfrågan alltför svag. Därför är det rimligt givet de uppsatta klimatmålen att staten stöttar omställningen och bidrar till att hantera den klimatpolitiska risken, fortsätter Karin Comstedt Webb.
För att satsningen på CCS i Slite ska kunna bli av har Heidelberg Materials sökt stöd via det så kallade Industriklivet. Det är ett statligt initiativ som ska stötta industrins gröna omställning. Men de fick avslag på sin ansökan om 7,9 miljarder kronor med motiveringen att budgeten i Industriklivet var för liten. Därefter sattes satsningen i Slite på paus.
Koldioxidkontrakt en möjlig väg
Men det finns andra sätt att lösa problemet: så kallade koldioxidkontrakt, eller differenskontrakt, för koldioxid. Det är en metod som redan används i flera länder runt om i Europa.
Differenskontrakt innebär att staten, istället för att betala ut ett stort stöd på en gång, garanterar företaget en viss ersättning för varje ton koldioxid som inte släpps ut under en längre period. Om företaget investerar i CCS och fångar in koldioxid får det en större trygghet i att utsläppsminskningen har ett ekonomiskt värde över tid. Man får en garanti för att klimatinvesteringen inte blir en förlustaffär bara för att marknaden ännu inte betalar tillräckligt för den.
Systemet finns redan i Sverige inom till exempel elområdet, där företag som investerar i ny kärnkraft kan få ett garanterat minimipris för el.
– På samma sätt skulle industrin kunna få ett garanterat värde för infångad koldioxid, säger Karin Comstedt Webb.
Även andra stora utsläppare som kemiindustrin, fjärrvärmeföretag och stålindustrin står inför liknande utmaningar och skulle kunna ha nytta av den typen av styrmedel.
Det handlar inte om ett vanligt bidrag, utan om riskdelning, påpekar Karin Comstedt Webb.
– För staten är fördelen att kostnaden kan spridas över tid, istället för att hela stödet betalas ut direkt. Kostnaden kan kopplas till priset på utsläpp. Om priset på utsläpp stiger, kan statens kostnad dessutom bli lägre eftersom behovet av stöd blir lägre. För företagen handlar det om att få långsiktig trygghet för att kunna fatta mycket stora investeringsbeslut.
Det går också att sätta tydliga villkor, till exempel ett tak för hur mycket stöd som kan betalas ut och krav på hur stora utsläppsminskningar som ska ske.
En samhällsviktig fråga
Karin Comstedt Webb menar att frågan är större än ett enskilt företags investering. Cement används i bostäder, vägar, broar, tunnlar, hamnar, energianläggningar och annan samhällsviktig infrastruktur. Det är dessutom viktigt ur ett beredskapsperspektiv.
– Det handlar också om Sveriges långsiktiga samhällsbygge, liksom om framtida försörjning och beredskap. Det finns en bred politisk uppslutning att vi inte ska ha några utsläpp om 20 år och det är av stor vikt att Sverige fortfarande har en inhemsk konkurrenskraftig cementindustri. Det gör frågan om cementindustrins omställning ännu viktigare.
